Idag är det 150 år sedan Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes

Carl Gustaf Emil Mannerheim, föddes den 4 juni 1867 på Villnäs slott i Egentliga Finland. Gustaf Mannerheims föräldrar var greve Carl Robert och grevinnan Hedvig Charlotta Helena Mannerheim, född von Julin. Som den tredje sonen fick han titeln friherre (greve-titeln ärvs genom primogenitur, övriga släktmedlemmar tillhör den friherrliga ätten). Fadern lämnade familjen 1880 med en älskarinna och for till Paris.

Modern dog nedbruten av de lidanden denna händelse medfört året därpå när Mannerheim var 14 år. Huvudorsaken till att fadern lämnat landet var de stora spelskulder han ådragit sig. Mannerheim stod nu i praktiken som föräldralös och han placerades tillsammans med syskonen ut bland släktingar för omvårdnad. Hans uppfostran togs om hand av morbrodern Albert von Julin.

Mannerheim hade bekymmer med sin skolgång och ålades vid upprepade tillfällen olika former av disciplinstraff. Morbrodern, som ville få ordning och reda på den unge Mannerheim, skickade honom därför som 15-åring till Fredrikshamn för att studera på Finska kadettkårens skola, men där blev han relegerad på grund av insubordination. Efter att ha studerat ryska i Charkov och avlagt studentexamen kom Mannerheim som 20-åring in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg 1887. Han blev kornett 1889 och posterades i Polen vid 15:e Alexandriski-dragonregementet i Kalisz.

I januari 1891 blev Mannerheim flyttad till Maria Fjodorovnas Chevaliergarde i Sankt Petersburg. Hans familj anordnade ett giftermål med Anastasie Arapova, dottern till ryske generalmajoren Nikolaj Arapov. Giftermålet föranleddes mest av ekonomiska orsaker. Paret fick två döttrar, men äktenskapet slutade inofficiellt 1902 i separation och slutligen i skilsmässa 1919.

Mannerheim deltog som officer i det rysk-japanska kriget 1904-1905, där han blev befordrad till överste. Efter kriget tillbringade han en tid i Finland och Sverige 1905-1906. Han ledde en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar från juli till oktober 1906, tillsammans med den franske sinologen Paul Pelliot. Kort därefter ledde Mannerheim en separat expedition, fram till hösten 1908, under vilken han mötte bland andra Dalai lama. Efter resan blev han utnämnd befälhavare över 13de Vladimir Ulanregementet i Novominsk (Mińsk Mazowiecki) i närheten av Warszawa. Följande år blev han befordrad till generalmajor och posterades i Warszawa.

Mannerheim deltog i första världskriget som kommendör för den ryska avdelta Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Han erhöll Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj, Sankt Georgsorden, på hösten 1914. År 1915 blev han kommendör för 12:e kavalleridivisionen. År 1917 befordrades han till generallöjtnant och blev kommendör för 6:e kavallerikåren.

Under Oktoberrevolutionen, i december 1917, sökte sig Mannerheim tillbaka till Finland. Väl hemkommen kallades han till medlem av militärkommittén som hade bildats för att få till stånd en finländsk militärmakt. I januari 1918 blev läget alltmer kritiskt och de röda gardena samarbetade öppet med de ryska trupperna. Mannerheim föreslog för kommittén att de snarast skulle resa upp till den österbottniska kuststaden Vasa som han bedömde som den mest lämpliga utgångspunkten för att skapa en armé för den lagliga regeringen, det vill säga senaten.

Den 13 januari 1918 hade Mannerheim valts till ordförande för militärkommittén. Valet godkändes av senaten som även utsåg Mannerheim till den blivande arméns överbefälhavare och gav honom fullmakter att återställa ordningen i Finland. Armén skulle skapas i första hand med skyddskårerna som grund. Han reste med tåg till Vasa och fick kontakt med skyddskårerna i mellersta Österbotten.

Den 27 januari 1918 gav Mannerheim order att övermanna och avväpna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Samma dag tände rödgardisterna i Helsingfors, i tornet till Folkets hus, en röd lykta som tecken på att revolutionen mot den borgerliga regeringen hade börjat. Bägge åtgärderna gjordes ovetande om den andra. Den ryska soldaterna ställde sig på de rödas sida och så kom kriget att bli både ett brödrakrig och ett självständighetskrig för att nå självständighet från ryskt inflytande. Mannerheim förde det blodiga kriget till ett segerrikt slut som befäste och säkrade Finlands självständighet. I krigets slutskede befordrades Mannerheim till general av kavalleriet.

Under sin tid utan officiella uppdrag grundade Mannerheim 1920 Mannerheims barnskyddsförbund och blev vald till det finländska Röda Korsets ordförande. Han gick med intresse och iver in för sina civila uppgifter och gjorde ett flertal resor utomlands, bl.a. till Indien. Svinhuvud hade valts till president 1931 vilket möjliggjorde Mannerheims återinträde i en offentlig roll, nu som försvarsrådets ordförande. 1933 befordrades Mannerheim till fältmarskalk.

Mannerheim blev finländsk överbefälhavare vid vinterkrigets utbrott 1939. Han förärades på sin 75-årsdag hederstiteln marskalk av Finland 4 juni 1942 av Finlands regering, med följande motivering:

Era strålande militära bedrifter placerar Er på en hedersplats i vår historia som vår största soldat.

Samma dag som Mannerheim utsågs till Finlands överbefälhavare utfärdade han följande dagorder:

Finlands tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland.
— Mannerheim vid Vinterkrigets utbrott.

4 augusti 1944 valdes Mannerheim till Finlands president då man ansåg att enbart han kunde leda landet till fred. Den 4 mars 1946 begärde han avsked från sitt ämbete.

Gustaf Mannerheim avled den 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz (då var det redan 28 januari i Finland, därav har Mannerheim två officiella dödsdatum).


Källor: Wikipedia