Utredningen om finländska SS-soldaters delaktighet i mordet på judar, andra civila och krigsfångar 1941–1943 har nu publicerats.

Forskningsarbetet har utförts av professor Lars Westerlund med filosofie magister Ville-Pekka Kääriäinen som forskningsassistent. Utredningen är en oberoende arkivundersökning som beställts av statsrådets kansli och utförts av Riksarkivet.

Projektet inleddes när chefen för Simon Wiesenthal-centrets Jerusalemkontor Efraim Zuroff kontaktade president Sauli Niinistö i januari 2018 och uppmanade Finland att reda ut vilken andel de finländare som tjänstgjorde i Waffen-SS-divisionen Wiking 1941–1943 hade i mordet på judarna.

I SS-Division-Wiking tjänstgjorde sammanlagt 1 408 finländska frivilliga. Under utredningen har man haft tillgång till dagböcker som 76 av dessa skrev under kriget. Det här är ett betydande antal eftersom man bara känner till totalt tio dagböcker som skrivits av norska och holländska frivilliga och inte en enda som skrivits av danska eller svenska frivilliga. Det är troligt att en stor del av dagböckerna och fotografierna har förstörts i krigets slutskede eller senare. De frivilliga som kom från länder som hade ockuperats av Tyskland hade tjänstgjort i fiendelandets armé, medan finländarna hade åkt iväg med den finska regeringens och militärledningens stöd. Därför var det inte lika viktigt för dem att förstöra materialet. Även en stor del av det finländska materialet har säkert gått förlorat, eftersom 256 finländska SS-frivilliga stupade i kriget medan 14 försvann och 686 skadades. Dessutom stupade 113 män i fortsättningskriget som hade tjänstgjort som frivilliga i SSDivision-Wiking.

De finländska dagböckerna visar obestridligen att de frivilliga varit medvetna om att judar, civila och krigsfångar avrättats. Det finns flera omnämnanden om våldsdåd som riktats mot alla dessa grupper. Det är emellertid svårt att avgöra hur god finländarnas helhetsbild var av det som pågick. Eftersom insatsgrupperna hade organiserats först under våren och sommaren 1941 och eftersom deras uppdrag hemlighölls nästan ända till slutet, är det mycket sannolikt att varken de finländska beslutsfattarna eller de SS-frivilliga var medvetna om hur systematiskt utrotningen var planerad innan operation Barbarossa inleddes. I dagböckerna berättas det om avrättningar och våldsdåd, men ofta i förtäckta ordalag. Dagboksanteckningarna är vanligen mycket korta och innehåller inte några närmare uppgifter om vem som utförde dåden, vem som hade gett order om dem eller exakt var de ägde rum.

Trots att källorna är spridda har man i utredningen kunnat få en mycket noggrann bild av i vilka enheter inom SS-Division-Wiking som de finländska frivilliga tjänstgjorde, var dessa enheter opererade och vilka typer av avrättningar som man känner till på orterna i fråga. Eftersom tiden för utredningsarbetet var knapp är det klart att bilden ännu kommer att preciseras. Efter kriget har man samlat in mycket detaljerad information om förintelsen och om avrättningarna av civila och krigsfångar från personer som överlevde händelserna och har vittnat om dem. I förintelsemuseerna Yad Vashem i Jerusalem och US Holocaust Memorial Museum i Washington, USA samt i arkiven i Ryssland, Ukraina, Polen, Vitryssland, Tyskland, de nordiska länderna och Nederländerna finns det fortfarande mycket material som man inte har hunnit tillgodogöra sig mer ingående. För Nederländernas del har det gjorts en separat arkivutredning, som bygger på bevarade originalkällor. Även materialet i de ryska arkiven har kartlagts separat. De hundratals artiklar som förekommit i finländska tidningar och tidskrifter preciserar också bilden av de bakomliggande orsakerna till värvningen och fälttågets olika etapper. Även kompletteringen av artikelförteckningen pågår fortfarande.

I SS-frivilliga Sakari Lappi-Seppäläs verk Haudat Dnjeprin varrella (1945), som utkom kort efter kriget och bygger på författarens egna upplevelser, berättas kritiskt om SSDivision-Wikings verksamhet och om de våldsdåd som ägde rum under fälttåget. De följande memoarerna, historiska översikterna och undersökningarna utkom först i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. De båda verken Terekille ja takaisin – Suomalaisen vapaaehtoisjoukon vaiheita Saksan itärintamalla 1941–43 (1959) av Unto Parvilahti (tidigare Boman) och Suomalaisia suursodassa – SS-vapaaehtoisten vaiheita jääkäreiden jäljillä 1941–43 (1960) av Jukka Tyrkkö, som var krigskorrespondent i SS-trupperna, är nästan kliniskt fria från våldsdåd mot judar, civila och krigsfångar, även om Tyrkkö hänvisar till dem i några av de tidningsartiklar som han skrev under kriget.

Tigandet har fortsatt även i senare verk som skrivits av SS-frivilliga. I dessa ges det systematiskt en bild av att finländarna skulle ha deltagit i striderna i divisionens förtrupper, och därmed inte har känt till vad som hände längre bak. Man har också försökt betona skillnaden mellan Waffen-SS och de allmänna SS-trupper som ansvarade för polisverksamheten, våldsdåden och övervakningen av koncentrationslägren. I ljuset av senare internationell forskning är dessa påståenden inte trovärdiga. I krigets inledningsskede tjänstgjorde finländarna vid olika enheter inom SS-Division-Wiking och hörde inte till divisionens förtrupper, utan var med om samma upplevelser som de andra soldaterna som tjänstgjorde vid dessa enheter, och som huvudsakligen var tyskar. I sin undersökning The Camp Men: The SS Officers Who Ran the Nazi Concentration Camp System (1998) visade överste i a. French L. MacLean i USA:s armé, som forskat kring SS-officerskåren i koncentrationslägren, att över 40 procent av Waffen SS:s officerare i något skede av sin karriär tjänstgjorde i koncentrationslägren. Av de officerare som tjänstgjorde i SS-DivisionWiking hade 45 tjänstgjort i koncentrationsläger. Det ursprungsmaterial och de internationella undersökningar som använts i utredningen visar att SS-Division-Wiking i likhet med de andra tyska divisionerna deltog i utrotningen och att divisionen inte i detta hänseende hade ett bättre rykte än genomsnittet.

Finländarnas historieskrivning har följt den tyska modellen. År 1951 grundades i Tyskland Hilfsgemeinschaft auf Gegenseitigkeit der Angehörigen der ehemaligen Waffen-SS (HIAG) som var en samorganisation för SS-frivilliga och deras anhöriga. Organisationen försökte systematiskt förhindra att Waffen SS:s trupper kopplades till förintelsen och till avrättningarna av civila och krigsfångar. Denna linje var ett exempel på historierevisionism, som framförallt fick stöd hos yttersta högern i Tyskland.

SS-general Felix Steiner som varit kommendör för SS-Division-Wiking hörde till ledarna för HIAG. Han försökte få till stånd en enhetlig historieskrivning framförallt bland de utländska SS-frivilliga. Steiner besökte Finland 1956 för att träffa medlemmar i föreningen Veljesapu-Perinneyhdistys, som hade grundats året innan. De första verk som skrevs av finländska SS-frivilliga utkom några år efter besöket. Det krävs dock mer ingående forskning för att man ska kunna klarlägga vilken inverkan Steiner och HIAG hade på den finländska SS-historieskrivningen. I Tyskland blev HIAG:s verksamhet under 1960-talet alltmer högerinriktad, och när arkiven öppnades fick den historiebild som organisationen målat upp allt större kritik av akademiska historieforskare. Organisationens verksamhet upphörde 1992, men vissa högerextremistiska grupper har fortsatt i de regionala organisationernas namn fram till 2000-talet.

Frågan om finländarnas deltagande i avrättningarna av judar, civila och krigsfångar blev aktuell i januari 2018 när ledaren för Simon Wiesenthal-centret bad republikens president Sauli Niinistö om en statlig utredning av frågan. På begäran av republikens president finansierade statsrådets kansli ett utredningsprojekt som genomfördes av Riksarkivet. Resultaten av utredningen presenteras i professor Lars Westerlunds rapport The Finnish SSvolunteers and atrocities against Jews Civilians and Prisoners of War in Ukraine and the Caucasus Region 1941–1943 (SKS & Riksarkivet 2019) och i separata utredningar som kompletterar rapporten. Dessa finns fritt tillgängliga på Riksarkivets webbplats.

Enligt utredningen är det troligt att de finländska SS-frivilliga mycket sannolikt deltog i de avrättningar av och våldsdåd mot judar, civila och krigsfångar som de olika enheterna inom SS-Division-Wiking utförde 1941–1942. Man måste dock konstatera att det tillgängliga källmaterialet inte innehåller tillräckligt detaljerad information för att man ska kunna göra en noggrann bedömning av enskilda händelser. Av dagböckerna och andra handlingar framgår det vanligen inte vem som gav ordern och inte heller vem som deltog i avrättningarna i de fall som man har kännedom om. Klart är att det i inledningsskedet av anfallskriget våren 1941 var tyska officerare som gav order, eftersom finländarna med ett fåtal undantag inte hade fått en ställning som motsvarade deras militära grad i SS-DivisionWiking.

De finländska SS-frivilliga hemförlovades våren 1943 när deras tvååriga tjänstgöringskontrakt löpte ut. Efter att de återvänt till Finland placerades de i den finska arméns olika truppenheter. Orsaken till återvändandet var att Finlands regering och militärledning hade ändrat inställning till tjänstgöringen i Tysklands SS-trupper. Efter tyskarnas förlust i Stalingrad hade krigslyckan vänt och gynnade nu Sovjetunionen och de västallierade. Finlands viktigaste mål blev efter hand att bevara självständigheten och att få till stånd en separatfred med Sovjetunionen. Detta lyckades till slut den 19 september 1944. De andra utländska frivilliga i SS-Division-Wiking fortsatte att strida fram till Tysklands slutgiltiga nederlag i maj 1945. När utredningen var klar levde åtta av de finländska frivilliga som tjänstgjort i SS-DivisionWiking. Det finns inga omnämnanden i källorna om att någon av dessa personer skulle ha deltagit i våldsdåd.

Läs den svenska sammanfattningen här.
Läs hela utredningen (publicerad på engelska) här.