Den 27 april firades den nationella veterandagen i Finland. Huvudfesten för nationella veterandagen arrangerades i Tavastehus. President Niinistö deltog i festen tillsammans med sin maka Jenni Haukio.

På veterandagen belönade republikens president 1 803 krigsveteraner, som tidigare inte tilldelats finländska utmärkelsetecken. En förteckning över de veteraner som förlänats medalj av I klass av Finlands Vita Ros orden finns på  riddarordnarnas webbplats. Det är första gången som utmärkelsetecken förlänas på nationella veterandagen.

Du hinner fortfarande se sändningen på Yle Arenan genom att klicka här.

Fartyget byggdes 1914 i Stettin åt Ryssland och döptes till Tsar Mihail Fjodorovitj efter den första tsaren ur Romanovsläktet. Under den ryska revolutionen 1917 togs fartyget i användning av bolsjevikerna och döptes om till Volynets.

53 vitgardister under ledning av sjökapten Emil Theodor Segersven kapade den 29 mars 1918 isbrytaren utanför Helsingfors genom att uppvisa en falsk kommenderingsorder som sade att fartyget skulle gå till Torra Mjölö. Under resans gång kapade finländarna fartyget. Varken befälet eller besättningen gjorde motstånd. Man hissade republiken Finlands röd-gula lejonflagga ombord och anlände på kvällen till Tallinn bort från de röda, som behärskade södra Finland.

Tillsammans med isbrytaren Tarmo deltog fartyget i överföringen av den tyska avdelningen Brandenstein från Tallinn till Finland den 5 april 1918. Fartyget understödde även andra tyska operationer i Finland. 1919 transporterade fartyget finländska frivilliga till Estland som då kämpade för sin frihet och på vägen hem förde hon med sig stupade. Efter att Estland uppnått självständighet var finländarna beredda att återbörda fartyget till Estland och överlämningen skedde den 20 november 1922. Wäinämöinen döptes då om till Suur Tõll.

När Estland återigen kom under sovjetisk kontroll döptes fartyget återigen om till Volynets. Estlands vice premiärminister anskaffade fartyget till det Estniska sjöfartsmuseet den 13 oktober 1988 för att förhindra att fartyget skrotades. Idag är fartyget utställt i Lemonosovs militärhamn efter att stora restaureringar gjort av isbrytaren och går igen under namnet Suur Tõll.

Två som var med den här långfredagsmorgonen den 29 mars 1918 var Erik Wilén och Jonas Lönnström och intervjuare 1966 var Enzio Sevón.

---

En läsvärd avhandling från 2013 skriven av Viktor Rantala som studerade på Helsingfors Universitet.

Avhandlingen undersöker samarbetet mellan den finska Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen från år 1938 till fortsättningskrigets början år 1941. Som viktigaste källor för denna avhandling har använts de respektive säkerhetspolisernas arkiv i Finland och Sverige.

Samarbetet mellan den finska Statspolisen och Sveriges säkerhetspolis, den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare bestod av informationsbyte, som sköttes via korrespondens, telefon och några enstaka tjänsteresor. Underrättelsesamarbete baserar sig på nytta och ett ömsesidigt förtroende. Förtroendet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen hade byggts upp sedan 1920-talets början. Det är viktigt att komma ihåg, att underrättelsetjänster och säkerhetspoliser inte opererar i ett tomrum. De är underställda den politiska viljan i en stat. Därför beaktas den politiska situationen vid sidan om den egentliga handlingen.

Först och främst innefattade säkerhetspolissamarbetet bekämpning av verksamhet i förmån för Sovjetunionen. Detta innefattade dels sovjetisk spionage- och sabotageverksamhet och dels finländska kommunister eller andra personer på den vänstra kanten, vars verksamhet enligt säkerhetspoliserna, tjänade Sovjetunionens intressen. Bland dessa fall kan nämnas den av Ernst Wollweber ledda sabotageligan, som verkade inom hela norra Europa samt oppositionsgruppen inom den finska socialdemokratin, de så kallade sexlingarna.

För det andra bekämpades även den tyska verksamheten. Denna verksamhet innefattade vissa tyska spioner, som rörde i Finland och Sverige. Tyskland var dock samtidigt en samarbetspartner för både Sverige och Finland, och detta påverkade säkerhetspolisernas förhållande till den tyska verksamheten. Dessutom behandlas ödet på en jude, Hans Szybilski, som utlämnades till Tyskland från Finland under fortsättningskriget. Informationen, som ledde till Szybilskis utlämnande härstammade från det finsk-svenska säkerhetspolissamarbetet.

Samarbetet mellan Statspolisen och den Allmänna Säkerhetstjänsten med dess föregångare var omfattande och det fungerade bra. Inga förtroendeproblem verkar ha funnits. Säkerhetspolissamarbetets huvudmotståndare var utan tvekan den sovjetiska verksamheten, eller verksamheten vilken ansågs tjäna Sovjets intressen, och denna verksamhet bekämpades kraftfullt. Däremot såg både Statspolisen och den svenska säkerhetspolisen tidvis mellan fingrarna på det tyska illegala spionaget.

De politiska aspekterna visar sig tydliga. Tyskland ansågs delvis vara en vänligt sinnad stat av både Finland och Sverige, och därför ansågs dess spionage inte nödvändigtvis så farligt. Med Sovjetunionen var förhållandesättet helt det motsatta.

Läs mer