I över 55 år höll Finlands regering tyst om de sovjetiska partisanernas överfall och mord på civila familjer i byarna i ödemarken nära östgränsen, allt för att inte störa relationerna till den mäktige grannen i öster. Och det var först efter Sovjetunionens upplösning, som gömda sanningar om krigsförbrytelse kunde komma fram i offentligt ljus.
En artikel som publicerades i Norrbottens Allehanda den 14 januari 1944 som handlar om ryska partisaners överfall på byborna i en by i de finska gränstrakterna till Sovjetunionen. Baserat på innehållet i brevet kan man dra slutsatser att händelsen utspelade sig troligtvis under sommaren 1943.
Vi återge här ett brev av en finsk kvinna, skrivet till bekanta på den svenska sidan av älven. Det är översatt, men namn och ortsuppgifter äro uteslutna av dels militära och dels personliga hänsyn. Det är alltså från en kvinna från en av dessa gränstrakter mot Ryssland, som berättar något, som kan ge oss en tankeställare att inte glömma, att Finlands kamp fortfarande är vår.
Min kära vän!
Hjärtliga hälsningar till Er alla kära vänner.
Gud har på ett märkligt sätt räddat mig och mitt barn en fasansfull natt. Ni kan ej föreställa Er, huru vi gränsbor har det nu här. Jag skall skildra litet om en natt.
Vi sov hela byn i allsköns ro, då en rysk postering kom överraskande till byn. Mitt barn började gråta efter dricka, och då vaknade jag och hörde skott utifrån. Jag gav Ainikki dricka och började väcka upp de andra. Då jag tittade ut stod alla byggnader omkring oss i lågor och hela gårdsplanen var full av ryssar. Två av dem bar in halm från skylarna på åkern och in i farstun medan de andra antände halmen och vaktade på människorna för att få dem till sina offer.
Vi rusade ut från vår brinnande byggnad rakt bland ryssarna. Ryssarna sköt allt vad de hann, men vi försökte fly. Vår tjänarinna bar Olgas lilla Aaro. En exploderande kula träffade Aaro, och han dog efter några timmar i skogen. Tjänarinnan kom undan skador. Gamla husbonden blev också dödad. Tre kulor hade genomborrat honom, och dessutom hade ryssarna stuckit honom med bajonetter. Det har varit en hemsk död för honom.
Gamla värdinnan sårades i vänstra lungan med börjar tillfriskna nu. Fyra andra, två unga flickor och två man dödades även. Marjas son var på besök i sitt hem, emedan han hade en kort permission. Nog var det hårt, att han hade bevarats vid fronten men fann sin död hemma.
Återigen blev hela byn öde. Inga byggnader blev kvar. Korna och hästarna innebrändes i sina spiltor. Det var dock en lycka, att många människor räddades, så att de ej brann inne, fastän ryssarna hade stängt dem inne i några gårdar. De hade räddat sig genom fönster.
Ryssarna förföljde mig och Ainikki två kilometer, men Gud var med oss och räddade oss. Jag måste simma över en bäck för att komma undan och dessutom gick jag vilse och blev skild från de övriga flyktingarna. Jag irrade genomvåt i skogen och visste inte vart jag skulle gå. Då skottlossningen i byn slutat, återvände jag. Då var finnarna redan där. Men synen var fasansfull, då våra hem och kläder brann i ruinerna.
Jag hade på mig endast ett genomvått nattlinne. En soldat gav mig sin uniformsrock för att jag skulle få torrt på mig. Ainikki och jag samt Olgas familj fördes sedan med bil hit. Olga födde en flicka följande morgon, och är fullt frisk, oaktat hon fått gå igenom något så fasansfullt. Vi äro nu åter ”nakna” och utan hem. Nog är väl livet hårt.
Jag skulle gärna kommit till Nedertorneå, men mina pengar brann upp. Jag är i sådan belägenhet, att jag ej har kläder att ta på mig, fastän jag efter förra kriget hade hunnit skaffa mig en del kläder. Nu har jag inga möjligheter att skaffa nya. Fastän Gud prövar oss, förskjuter Han oss inte. Upp med huvudet bara, ty man får inte gå under i livets stormar.