Orvar Nilsson föddes i Söndrums församling i Halland 20 april 1919 och växte upp på Heagårds gods. Orvar Nilsson valde tidigt den militära yrkesbanan, som kadett och under pågående officersutbildning på Karlberg anmälde han sig till Svenska Frivilligkåren, som kom att strida på Sallafronten efter Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939.
Under 1943-44 tjänstgjorde han återigen som frivillig i Finland och deltog i de hårda avvärjningsstriderna vid Tali – Ihantala i juni-juli 1944.
Sina personliga upplevelser i finska vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44 har han beskrivit i böckerna ”Liten bricka i stort spel” och ”När Finlands sak var min”.
Orvar Nilsson avled den 21 december 2008 och blev 89 år gammal.
Röda Stapo är en benämning på den finländska Statspolisen (finska: Valtiollinen poliisi) under åren 1945 till 1948. Genom Yrjö Leinos tillträde som finländsk inrikesminister i mars 1945 lyckades kommunisterna få kontroll över den statliga polisen, varvid man inledde en kampanj med att avskeda tidigare medarbetare och ersätta dem med moskvatrogna rekryter. Efter Leinos avgång i maj 1948 beslutade regeringen att avveckla den dåvarande Statspolisen, och istället inrättades 1949 den ännu existerande Skyddspolisen. Internt kallades Statspolisen under denna tid även Stapo II (finska: Valpo II).
Fortsättningskriget avslutades med den så kallade Mellanfreden i Moskva den 19 september 1944, och som en konsekvens av detta installerades tre dagar senare den sovjetstyrda Kontrollkommissionen i Helsingfors, som under ledning av Andrej Zjdanov skulle övervaka fredsavtalets genomförande. Ombildningen av regeringen hösten 1944 fick till följd att Samlingspartiet avgick ur regeringen som istället skulle ledas av samlingspartisten Juho Kusti Paasikivi som en opolitisk statsminister, men den stora nyheten var istället att kommunisterna blev representerade och fick ministerposter. Kommunistpartiet hade dock bildat enhetsfront och presenterade sig nu istället som Folkdemokraterna.
Kontrollkommissionens chef Zjdanov, med Vorosjilov, Stalin, Molotov och Leinos svärfar Otto Ville Kuusinen.
Inför nyvalet till Riksdagen i mars 1945 ville Folkdemokraterna gå samman med Socialdemokraterna för att bilda en folkdemokrati i Finland, enligt motsvarande princip som SED senare skulle använda i Östtyskland. De finländska socialdemokraterna under ledning av Väinö Tanner var dock inte intresserade av att tillmötesgå dessa önskemål från de moskvatrogna kommunisterna, och motarbetade en sådan utveckling. Konsekvensen blev istället att det efter valet bildades en ny koalitionsregering under Paasikivi, men denna gång med mer inflytelserika poster för Folkdemokraterna som bland annat tog hand om försvars- och inrikesministerierna. Kommunisten Yrjö Leino blev som inrikesminister blev ytterst ansvarig för landets polisväsen.
De rödas misslyckade försök att etablera en socialistisk arbetarrepublik i Finland 1918 utlöste Finska inbördeskriget vilket skapade djup splittring i landet. Detektiva centralpolisen och Statspolisen hade före 1945 varit inriktad på att kontrollera kommunister då dessa ansågs utgöra ett direkt hot mot landets säkerhet. Den nya inrikesministern hade tidigare flera gånger suttit fängslad för kommunistisk verksamhet, men skulle nu leda landets säkerhetstjänst. Vad som följde var massavskedanden av tidigare anställd personal, och de nya medarbetare som anställdes istället var pålitliga kommunistiska kamrater.
Två uppmärksammade affärer som avslöjades av Röda Stapo under denna tid var Operation Stella Polaris och Vapengömmoaffären. Operation Stella Polaris innebar att hela den finländska signalspaningsorganisationen och dess arkiv evakuerades i september 1944 och transporterades över till Sverige i samarbete med svenska C-byrån. Vapengömmoaffären, eller vapensmusselaffären, innebar att stora depåer av vapen hade byggts upp i hemlighet med militär hjälp för att användas vid händelse av en sovjetisk invasion, men i direkt strid med fredsavtalet.
Yrjö Leino hade varit en ledande finländsk kommunist, men utan att tillhöra partiets inre krets. Han var moskvatrogen och under ministeråren gift med Hertta Kuusinen-Leino, dotter till Otto Ville Kuusinen vilken ledde den sovjettrogna Terijokiregeringen under Vinterkriget. När Leino föll i onåd med Moskva tvingades han ändå sitta kvar som minister, vilket skall ha påverkat hans lojalitet mot Sovjetunionen och gjort honom något mer fosterlänskt sinnad.
Yrjö Leino kommunistisk inrikesminister och ansvarig för det finländska polisväsendet.
Efter att Parisfreden 1947 fastställt villkoren i fredsavtalet, och Kontrollkommissionen avvecklats, reste Stalin i februari 1948 frågan om ett ömsesidigt försvarsavtal med Finland.
Vänskaps- och biståndsavtal som tecknades mellan Finland och Sovjetunionen 1948. Stalin accepterade Paasikivis förslag där Finland själva skulle få avgöra om man behövde militär hjälp eller inte. Detta satte punkt för de finländska kommunisternas kontroll över den finländska Statspolisen då Finland inte längre behövde frukta några sovjetiska motreaktioner avsattes Leino genom en misstroendeförklaring i Riksdagen i maj 1948. Regeringen tog också beslutet att upplösa Statspolisen som myndighet då man ansåg att den med sin dåvarande inriktning förfelade sitt syfte. Istället inrättades 1949 den nya myndigheten Skyddspolisen, utan belastande kopplingar till kommunistpartiet eller Sovjetunionen.
Brukar göra mitt yttersta för att undvika den ryska statens propagandainstrument Radio Rysslands Röst.. men denna notis var man ändå tvungen att nämna, då jag inte hört om detta i andra medier..
Bikers från karelska MC-klubben Nord Nation kommer att hjälpa museet i finska Suomussalmi att rätta misstag i en kortfilm om Vinterkriget. Detta samarbete blev möjligt efter att MC-åkarna besökte Suomussalmi inom ramen för en gemensam aktion tillägnat Vinterkrigets slut.
Enligt klubbens president Gennadij Mazov var en del av informationen ”riktigt öronskärande”. Bland annat påstods Röda arméns 44:e division, som utformades i Zjitomir i Ukrainska sovjetrepubliken och deltog i striderna vid Suomussalmi, ha representerat den självständiga staten Ukraina, som lär ha blivit oavhängigt från Ryssland år 1917 liksom Finland. Museet klargjorde att denna tolkning av historien framlades av en delegation ukrainska tjänstemän, som besökte museet år 2014.
MC-klubben och företrädare för andra samhällsorganisationer kommer att hjälpa det finska museet rätta till misstagen i uppgifterna på ryska.
Motorcykelklubben Nord Nation är känd för sina initiativ i samband med patriotisk utbildning av ungdomar och populariseringen av Karelen som en bekväm och säker region för motorcyklister.
Det är fortfarande tabu att tala om de över 80 000 män som stupade i krigen. Till och med på de stupades dag tenderar festtalen att handla om veteraner, krigsinvalider och lottor, men mera sällan om dem som faktiskt satte livet till, och nästan aldrig om de familjer de lämnade efter sig. Fortfarande tiger vi ihjäl de redan stupade.
I över 55 år höll Finlands regering tyst om de sovjetiska partisanernas överfall och mord på civila familjer i byarna i ödemarken nära östgränsen, allt för att inte störa relationerna till den mäktige grannen i öster. Och det var först efter Sovjetunionens upplösning, som gömda sanningar om krigsförbrytelse kunde komma fram i offentligt ljus.
En artikel som publicerades i Norrbottens Allehanda den 14 januari 1944 som handlar om ryska partisaners överfall på byborna i en by i de finska gränstrakterna till Sovjetunionen. Baserat på innehållet i brevet kan man dra slutsatser att händelsen utspelade sig troligtvis under sommaren 1943.
Vi återge här ett brev av en finsk kvinna, skrivet till bekanta på den svenska sidan av älven. Det är översatt, men namn och ortsuppgifter äro uteslutna av dels militära och dels personliga hänsyn. Det är alltså från en kvinna från en av dessa gränstrakter mot Ryssland, som berättar något, som kan ge oss en tankeställare att inte glömma, att Finlands kamp fortfarande är vår.
Min kära vän!
Hjärtliga hälsningar till Er alla kära vänner.
Gud har på ett märkligt sätt räddat mig och mitt barn en fasansfull natt. Ni kan ej föreställa Er, huru vi gränsbor har det nu här. Jag skall skildra litet om en natt.
Vi sov hela byn i allsköns ro, då en rysk postering kom överraskande till byn. Mitt barn började gråta efter dricka, och då vaknade jag och hörde skott utifrån. Jag gav Ainikki dricka och började väcka upp de andra. Då jag tittade ut stod alla byggnader omkring oss i lågor och hela gårdsplanen var full av ryssar. Två av dem bar in halm från skylarna på åkern och in i farstun medan de andra antände halmen och vaktade på människorna för att få dem till sina offer.
Vi rusade ut från vår brinnande byggnad rakt bland ryssarna. Ryssarna sköt allt vad de hann, men vi försökte fly. Vår tjänarinna bar Olgas lilla Aaro. En exploderande kula träffade Aaro, och han dog efter några timmar i skogen. Tjänarinnan kom undan skador. Gamla husbonden blev också dödad. Tre kulor hade genomborrat honom, och dessutom hade ryssarna stuckit honom med bajonetter. Det har varit en hemsk död för honom.
Gamla värdinnan sårades i vänstra lungan med börjar tillfriskna nu. Fyra andra, två unga flickor och två man dödades även. Marjas son var på besök i sitt hem, emedan han hade en kort permission. Nog var det hårt, att han hade bevarats vid fronten men fann sin död hemma.
Återigen blev hela byn öde. Inga byggnader blev kvar. Korna och hästarna innebrändes i sina spiltor. Det var dock en lycka, att många människor räddades, så att de ej brann inne, fastän ryssarna hade stängt dem inne i några gårdar. De hade räddat sig genom fönster.
Ryssarna förföljde mig och Ainikki två kilometer, men Gud var med oss och räddade oss. Jag måste simma över en bäck för att komma undan och dessutom gick jag vilse och blev skild från de övriga flyktingarna. Jag irrade genomvåt i skogen och visste inte vart jag skulle gå. Då skottlossningen i byn slutat, återvände jag. Då var finnarna redan där. Men synen var fasansfull, då våra hem och kläder brann i ruinerna.
Jag hade på mig endast ett genomvått nattlinne. En soldat gav mig sin uniformsrock för att jag skulle få torrt på mig. Ainikki och jag samt Olgas familj fördes sedan med bil hit. Olga födde en flicka följande morgon, och är fullt frisk, oaktat hon fått gå igenom något så fasansfullt. Vi äro nu åter ”nakna” och utan hem. Nog är väl livet hårt.
Jag skulle gärna kommit till Nedertorneå, men mina pengar brann upp. Jag är i sådan belägenhet, att jag ej har kläder att ta på mig, fastän jag efter förra kriget hade hunnit skaffa mig en del kläder. Nu har jag inga möjligheter att skaffa nya. Fastän Gud prövar oss, förskjuter Han oss inte. Upp med huvudet bara, ty man får inte gå under i livets stormar.
